Forskare bekräftar enormt laserljus från 8 miljarder ljusår bort – signalen vägrar försvinna
Den senaste upptäckten av en gigamaser i universum är ett stort steg framåt inom radioastronomi. Händelsen lyfter fram vilka mekanismer som kan ge upphov till några av de mest intensiva radiosignaler vi observerat. Med hjälp av radioteleskopet MeerKAT fick forskare en inblick i en händelse från när universum var mycket yngre, något som öppnar nya möjligheter för kosmologisk förståelse.
Så hittade vi objektet och vad observationerna visade
Det nyupptäckta objektet, kallat HATLAS J142935.3.002836, såg först ut som ett förvrängt, utdraget galaxsystem. Den formen pekar på att gravitationell linsning har förvrängt vår sikt. I data från MeerKAT dök plötsligt en tunn men ovanligt ljusstark linje upp. Istället för att dämpas med avstånd var linjen oförväntat skarp, ett tecken på att något förstärkte signalen.
Det uppmätta rödskiftet z = 1,027 placerar systemet mer än 8 miljarder ljusår bort. De radiosignaler vi fångade lämnade källan när universum var betydligt yngre, alltså långt innan jorden bildades.
Spektrum och vad som förstärker signalen
En viktig ledtråd var våglängden runt 18 cm, starkt kopplad till hydroxyl (OH). Emissionen kom från två huvudlinjer vid 1667 MHz och 1665 MHz, vilket styrkte tolkningen som hydroxyl. Hydroxylens enkla uppbyggnad ger den en speciell egenskap: den kan förstärka strålning vid mycket snäva frekvenser. Den mekanismen liknar en laser fast vid radiovåglängder och kallas maser. När den är extremt kraftfull talar man om en hydroxyl megamaser, och i det här fallet var signalen så ljus att forskarna föreslår att den är en “gigamaser”.
Värdgalaxen och gravitationell linsning
Systemet i fråga är en våldsamt mergerande (sammansmälta) galax. Sådana intensiva miljöer ger kompression och turbulens i gasmolnen, vilket kan “pumpa” hydroxyl så att radioemission förstärks. Dessutom låg en annan galax precis i vår siktlinje och fungerade som en stark gravitationell lins. Den linsen koncentrerade ljuset och förklarar den extrema ljusstyrkan vi såg.
Instrumentet och vad fyndet betyder för forskningen
Upptäckten gjordes med MeerKAT, en array bestående av flera dussin paraboler. Forskarna kunde bekräfta signalen efter bara några timmars observation, vilket visar på MeerKATs kapacitet. Det tyder på att man med rätt teknik kan genomföra breda undersökningar för att hitta fler hydroxylsystem på stora avstånd.
I samma dataset hittades också en absorptionsfunktion från neutralt väte (H I), vilket tillsammans med hydroxylemissionen ger en mer komplett bild av gasrika sammansmältningar i universums historia.
South African Radio Astronomy Observatory och Dr. Thato Manamela från University of Pretoria har spelat en central roll i den här forskningen, som publicerats på arXiv. Upptäckten har uppmärksammats i medier som Live Science och Universe Today, där det senare kallade fenomenet ett “kosmiskt teleskop”.
Det här genombrottet i radioastronomi visar hur avancerad teknik och skarpa observationer kan avslöja universums mest gåtfulla delar. Den föreslagna termen “gigamaser” sätter en ny nivå och utmanar oss att fortsätta utforska och förstå det enorma kosmos runt oss.